paz

Hur en vuxen som har tagit på sig ansvaret för andra i behov av vägledning
inte fullföljer sin plikt och lämnar oss i skitet förstår jag inte.
Är det svårt att fatta att jag behöver hjälp? Att jag är vilse i denna nya värld
och håller ständigt på att lära mig hur saker och ting fungerar borde få er att
förstå att ni som lärare spelar en sån stor jävla roll för min framtid.
Hur gör jag nu när ni utan respekt stängt dörren för mig och totalt skitit i
att ta hand om det ni lovat mig?
Varför ska jag behöva bära denna ångest och stress som leder mitt liv i en
berg och dalbana. Varför ska jag inte få en chans som alla andra, jag är trots
allt född här, jag har väl samma rättigheter och behov? Vad gör mig mindre värdig
egentligen som leder er att inte ta hänsyn till att hjälpa mig när jag verkligen
har noll koll över läget, och de jag frågar också har noll koll just vid det
tillfället som jag frågar. Vart ska jag vända mig till om ni, ni som är lärarna,
som ska ge oss den kunskap och vägledning vi behöver i livet, om inte ens ni
hjälper mig med ett jävla piss.
Jag är så trött. Igår var jag nära att svimma men satte mig när allt blev vitt.
Imorse kunde jag nästan inte komma ur min säng för mitt blodsocker var så lågt.
Igår kunde jag inte äta lunch för jag hann inte, jag kom hem sent på kvällen,
direkt från skolan. Så har det varit i flera månader nu. Jag sa upp mig från mitt
jobb för att jag var ständigt sjuk och hade inte tid.
Jag kommer förbli i mörkret precis som så många är just nu.
Jag kommer bli en av de, jag som faktiskt har kvar min gnista, men till slut
kommer även den att slockna. Nej, jag vill inte att ni ska få skuldkänslor, nu
är det för sent, det blir bara onödigt. Vad ska jag göra åt saken? Hålla ut och
kämpa ännu mer för att det ska bli samma sak igen? Jag är faktiskt osäker om
jag kommer orka med det ännu mer, om det ändå inte kommer att leda någonstans.