How love changes a person
It's crazy and cliché, but honestly, love has changed me.
I'm not talking about a 180 degree turn of the person I was, but my thoughts and decisions have changed a bit in their directions, thus leading my daily life in a much more positive path than if I'd been alone for that walk.
Though it has been 9 months, I still have the same strong newly in love-feeling, and I can feel it growing even stronger with each moment, up or down, that we share.
It feels as if we've just met 3 months ago, the usual end-point of the whole honey-moon state in a relationship, but at the same time there's that underlying comfort and calm that comes from knowing a person for years.
I'm sure we've achieved this knowledge of each others persona by being together almost everyday, and if not physically breathing the same air in the room, at least communicating in one way or another, just somehow, being there with each other.
Just the thought of him puts a light through my thoughts even at my darkest moments. I have never once thought of him and felt a even the slightest hurt, a feeling that many, if not most, other people in my surroundings have been able to achieve.
My rock, my hope, my source for motivation and power, he is truly a man capable of bringing the best out of me.
And the best part of it all, never once has he let me down. I may not always have the mental capacity to be there for him, but he truly puts in all the effort he can into helping me through anything, even when he has the world on his shoulders.
I will cite what many have told me for the past 9 months: "Sara, you are glowing. It's because you are in love."
And all I can do is give them the biggest smile in the universe!
ont i ögat
it hurts so much to hold back the tears, and I hold them back, because I don't know why they are here
klockan slår, tiden går
hur gör man?
går in. kall och grå från att vänta in förseningen. grön från nervösitet. vit av skräck. blå av sorg. svart.
går ut. röd av ilska.
hur bär man sig åt?
går in. kall och grå från att vänta in förseningen. grön från nervösitet. vit av skräck. blå av sorg. svart.
går ut. röd av ilska.
hur bär man sig åt?
Kunskapen har nått mig, och systemet har tappat bort mig.
Hur en vuxen som har tagit på sig ansvaret för andra i behov av vägledning
inte fullföljer sin plikt och lämnar oss i skitet förstår jag inte.
Är det svårt att fatta att jag behöver hjälp? Att jag är vilse i denna nya värld
och håller ständigt på att lära mig hur saker och ting fungerar borde få er att
förstå att ni som lärare spelar en sån stor jävla roll för min framtid.
Hur gör jag nu när ni utan respekt stängt dörren för mig och totalt skitit i
att ta hand om det ni lovat mig?
Varför ska jag behöva bära denna ångest och stress som leder mitt liv i en
berg och dalbana. Varför ska jag inte få en chans som alla andra, jag är trots
allt född här, jag har väl samma rättigheter och behov? Vad gör mig mindre värdig
egentligen som leder er att inte ta hänsyn till att hjälpa mig när jag verkligen
har noll koll över läget, och de jag frågar också har noll koll just vid det
tillfället som jag frågar. Vart ska jag vända mig till om ni, ni som är lärarna,
som ska ge oss den kunskap och vägledning vi behöver i livet, om inte ens ni
hjälper mig med ett jävla piss.
Jag är så trött. Igår var jag nära att svimma men satte mig när allt blev vitt.
Imorse kunde jag nästan inte komma ur min säng för mitt blodsocker var så lågt.
Igår kunde jag inte äta lunch för jag hann inte, jag kom hem sent på kvällen,
direkt från skolan. Så har det varit i flera månader nu. Jag sa upp mig från mitt
jobb för att jag var ständigt sjuk och hade inte tid.
Jag kommer förbli i mörkret precis som så många är just nu.
Jag kommer bli en av de, jag som faktiskt har kvar min gnista, men till slut
kommer även den att slockna. Nej, jag vill inte att ni ska få skuldkänslor, nu
är det för sent, det blir bara onödigt. Vad ska jag göra åt saken? Hålla ut och
kämpa ännu mer för att det ska bli samma sak igen? Jag är faktiskt osäker om
jag kommer orka med det ännu mer, om det ändå inte kommer att leda någonstans.
inte fullföljer sin plikt och lämnar oss i skitet förstår jag inte.
Är det svårt att fatta att jag behöver hjälp? Att jag är vilse i denna nya värld
och håller ständigt på att lära mig hur saker och ting fungerar borde få er att
förstå att ni som lärare spelar en sån stor jävla roll för min framtid.
Hur gör jag nu när ni utan respekt stängt dörren för mig och totalt skitit i
att ta hand om det ni lovat mig?
Varför ska jag behöva bära denna ångest och stress som leder mitt liv i en
berg och dalbana. Varför ska jag inte få en chans som alla andra, jag är trots
allt född här, jag har väl samma rättigheter och behov? Vad gör mig mindre värdig
egentligen som leder er att inte ta hänsyn till att hjälpa mig när jag verkligen
har noll koll över läget, och de jag frågar också har noll koll just vid det
tillfället som jag frågar. Vart ska jag vända mig till om ni, ni som är lärarna,
som ska ge oss den kunskap och vägledning vi behöver i livet, om inte ens ni
hjälper mig med ett jävla piss.
Jag är så trött. Igår var jag nära att svimma men satte mig när allt blev vitt.
Imorse kunde jag nästan inte komma ur min säng för mitt blodsocker var så lågt.
Igår kunde jag inte äta lunch för jag hann inte, jag kom hem sent på kvällen,
direkt från skolan. Så har det varit i flera månader nu. Jag sa upp mig från mitt
jobb för att jag var ständigt sjuk och hade inte tid.
Jag kommer förbli i mörkret precis som så många är just nu.
Jag kommer bli en av de, jag som faktiskt har kvar min gnista, men till slut
kommer även den att slockna. Nej, jag vill inte att ni ska få skuldkänslor, nu
är det för sent, det blir bara onödigt. Vad ska jag göra åt saken? Hålla ut och
kämpa ännu mer för att det ska bli samma sak igen? Jag är faktiskt osäker om
jag kommer orka med det ännu mer, om det ändå inte kommer att leda någonstans.
