Kunskapen har nått mig, och systemet har tappat bort mig.
Hur en vuxen som har tagit på sig ansvaret för andra i behov av vägledning
inte fullföljer sin plikt och lämnar oss i skitet förstår jag inte.
Är det svårt att fatta att jag behöver hjälp? Att jag är vilse i denna nya värld
och håller ständigt på att lära mig hur saker och ting fungerar borde få er att
förstå att ni som lärare spelar en sån stor jävla roll för min framtid.
Hur gör jag nu när ni utan respekt stängt dörren för mig och totalt skitit i
att ta hand om det ni lovat mig?
Varför ska jag behöva bära denna ångest och stress som leder mitt liv i en
berg och dalbana. Varför ska jag inte få en chans som alla andra, jag är trots
allt född här, jag har väl samma rättigheter och behov? Vad gör mig mindre värdig
egentligen som leder er att inte ta hänsyn till att hjälpa mig när jag verkligen
har noll koll över läget, och de jag frågar också har noll koll just vid det
tillfället som jag frågar. Vart ska jag vända mig till om ni, ni som är lärarna,
som ska ge oss den kunskap och vägledning vi behöver i livet, om inte ens ni
hjälper mig med ett jävla piss.
Jag är så trött. Igår var jag nära att svimma men satte mig när allt blev vitt.
Imorse kunde jag nästan inte komma ur min säng för mitt blodsocker var så lågt.
Igår kunde jag inte äta lunch för jag hann inte, jag kom hem sent på kvällen,
direkt från skolan. Så har det varit i flera månader nu. Jag sa upp mig från mitt
jobb för att jag var ständigt sjuk och hade inte tid.
Jag kommer förbli i mörkret precis som så många är just nu.
Jag kommer bli en av de, jag som faktiskt har kvar min gnista, men till slut
kommer även den att slockna. Nej, jag vill inte att ni ska få skuldkänslor, nu
är det för sent, det blir bara onödigt. Vad ska jag göra åt saken? Hålla ut och
kämpa ännu mer för att det ska bli samma sak igen? Jag är faktiskt osäker om
jag kommer orka med det ännu mer, om det ändå inte kommer att leda någonstans.
inte fullföljer sin plikt och lämnar oss i skitet förstår jag inte.
Är det svårt att fatta att jag behöver hjälp? Att jag är vilse i denna nya värld
och håller ständigt på att lära mig hur saker och ting fungerar borde få er att
förstå att ni som lärare spelar en sån stor jävla roll för min framtid.
Hur gör jag nu när ni utan respekt stängt dörren för mig och totalt skitit i
att ta hand om det ni lovat mig?
Varför ska jag behöva bära denna ångest och stress som leder mitt liv i en
berg och dalbana. Varför ska jag inte få en chans som alla andra, jag är trots
allt född här, jag har väl samma rättigheter och behov? Vad gör mig mindre värdig
egentligen som leder er att inte ta hänsyn till att hjälpa mig när jag verkligen
har noll koll över läget, och de jag frågar också har noll koll just vid det
tillfället som jag frågar. Vart ska jag vända mig till om ni, ni som är lärarna,
som ska ge oss den kunskap och vägledning vi behöver i livet, om inte ens ni
hjälper mig med ett jävla piss.
Jag är så trött. Igår var jag nära att svimma men satte mig när allt blev vitt.
Imorse kunde jag nästan inte komma ur min säng för mitt blodsocker var så lågt.
Igår kunde jag inte äta lunch för jag hann inte, jag kom hem sent på kvällen,
direkt från skolan. Så har det varit i flera månader nu. Jag sa upp mig från mitt
jobb för att jag var ständigt sjuk och hade inte tid.
Jag kommer förbli i mörkret precis som så många är just nu.
Jag kommer bli en av de, jag som faktiskt har kvar min gnista, men till slut
kommer även den att slockna. Nej, jag vill inte att ni ska få skuldkänslor, nu
är det för sent, det blir bara onödigt. Vad ska jag göra åt saken? Hålla ut och
kämpa ännu mer för att det ska bli samma sak igen? Jag är faktiskt osäker om
jag kommer orka med det ännu mer, om det ändå inte kommer att leda någonstans.
The flowers you gave me are rotting but still I refuse to throw them away.
Jag hatar att man har förmågan till att få ett bra resultat utav saker, men energin till att åstadkomma detta är verkligen på en låg nivå. Vart har min motivation tagit vägen? Så mycket potential, men ändå kastar man bort det hur enkelt som helst.
Tänk om jag skulle kunna börja skriva igen. Att bränna ner ord på papper men så mjukt att lågorna upphör till harmoniska melodier. Att vandra i min värld av ordlekar och tysta symfonier. Värför lägger jag undan detta frö som jag så länge sått och vårdat ömt? Nu fryser den i kylans gränd medans jag finner migsjälv stirrande på den från mitt varma fönster och täcke av gardiner. I vinterns frost ligger den inkuberad som för att få födas på nytt och växa till den mäktiga blomman som jag kallar kärlek. För poesi är kärlek, kärlek är en konst ,och konst...konst är dit vi alla drömmer oss bort.
Så värför når jag inte fram? Det här är ingen matematisk formel som oändligt många gånger drivit forskare till sin grav, det är inget berg som kastat starka armar ner i havs. Det är att se in i sig själv. Det är vad vi bär som närmast, men värför då så svårt att nå?
Vad skriver jag egentligen? Hur många har inte innan mig frågat sig denna fråga av blasfemi?
Värför ens oroa sig över nått som inte ens är där?
Tänk om jag skulle kunna börja skriva igen. Att bränna ner ord på papper men så mjukt att lågorna upphör till harmoniska melodier. Att vandra i min värld av ordlekar och tysta symfonier. Värför lägger jag undan detta frö som jag så länge sått och vårdat ömt? Nu fryser den i kylans gränd medans jag finner migsjälv stirrande på den från mitt varma fönster och täcke av gardiner. I vinterns frost ligger den inkuberad som för att få födas på nytt och växa till den mäktiga blomman som jag kallar kärlek. För poesi är kärlek, kärlek är en konst ,och konst...konst är dit vi alla drömmer oss bort.
Så värför når jag inte fram? Det här är ingen matematisk formel som oändligt många gånger drivit forskare till sin grav, det är inget berg som kastat starka armar ner i havs. Det är att se in i sig själv. Det är vad vi bär som närmast, men värför då så svårt att nå?
Vad skriver jag egentligen? Hur många har inte innan mig frågat sig denna fråga av blasfemi?
Värför ens oroa sig över nått som inte ens är där?
Fågeln i buren.
Helt sjukt vilka bisarra saker man kan komma fram till. ORKA.
Det spelar ingen roll om jag kör den här "dejta enbart snälla killar"-grejjer, för det funkar aldrig ändå.
Jag ska inte ha pojkvän, ingen kan hantera mig, och visst, jag är lycklig över det nu, då jag anser att singellivet är mycket mer spännande och bekväm, men vad händer om säg 20 år egentligen? Fortsätter jag med den här inställningen kanske det bara blir jag och mina växter. Visst låter det underbart, att kunna måla och skriva och tänka ifred, att ha en oändlig atmosfär som ej störs av alla komplikationer som relationer drar med sig, MEN, alla mina vänner kommer nog ha familj osv, DE kommer ha egna liv och inte vilja träffa mig för en fik någon gång i veckan. Krogen kommer nog inte vara den mest passande umgängsställe för en 40-åring, och att ha en massa ragg kanske inte förekommer så mycket under den åldern.
Jag kanske "mognar" till om det här, inser att "Sara, det GÅR faktiskt att ha relationer." Men just nu är det iinnnteee så aktuellt.
Jag är som en fågel som min mamma brukar uttrycka det, att fånga mig och sätta mig i en bur är ju helt meningslöst, jag måste få flyga i det fria.
Och nej, det här är ingen nego inställning, tvärtom!
Vi hade vår studentskiva igår, och här är en bild när jag slickar fittan!
Hahaha, jag var tvungen att säga det X'D
Det spelar ingen roll om jag kör den här "dejta enbart snälla killar"-grejjer, för det funkar aldrig ändå.
Jag ska inte ha pojkvän, ingen kan hantera mig, och visst, jag är lycklig över det nu, då jag anser att singellivet är mycket mer spännande och bekväm, men vad händer om säg 20 år egentligen? Fortsätter jag med den här inställningen kanske det bara blir jag och mina växter. Visst låter det underbart, att kunna måla och skriva och tänka ifred, att ha en oändlig atmosfär som ej störs av alla komplikationer som relationer drar med sig, MEN, alla mina vänner kommer nog ha familj osv, DE kommer ha egna liv och inte vilja träffa mig för en fik någon gång i veckan. Krogen kommer nog inte vara den mest passande umgängsställe för en 40-åring, och att ha en massa ragg kanske inte förekommer så mycket under den åldern.
Jag kanske "mognar" till om det här, inser att "Sara, det GÅR faktiskt att ha relationer." Men just nu är det iinnnteee så aktuellt.
Jag är som en fågel som min mamma brukar uttrycka det, att fånga mig och sätta mig i en bur är ju helt meningslöst, jag måste få flyga i det fria.
Och nej, det här är ingen nego inställning, tvärtom!
Vi hade vår studentskiva igår, och här är en bild när jag slickar fittan!
Hahaha, jag var tvungen att säga det X'D
Courage.
Sometimes, you've got to let a person go.
