happy new years!
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!
Stimulans?
Har jag tappat greppet kring detta fenomen? Det har pågått nu alldeles för länge att jag inte får den stimulans som jag vanligtvis erhåller allt från vardagliga rutinsysslor till extravaganta utgångar och kompis get togethers.
Näe, det här går inte, måste tjattra på engelska.
Right, so I stumbled across several thoughts concering stimulans, what it really means, or rather, what it truly means to me as an individual. I mean of course, look it up in the dictionary and you have a pretty good description, but words cannot capture feelings to their fullest, and it's like I have taken over the role of the dictionary, or at least the handicap of not being able to capture that specific feeling. Or maybe stimulans is a whole world of different feelings, broken down and put together into new puzzle pieces building up this whole phenomena.
I mean, take as an example last night. Right, so I went with around 15 friends to a club that I've only had the pleasure to dance in once before, so I was looking forward to seeing if it was just as good as that one last time. Yeah, I do have like 1, maybe 2 places where I can go at least twice a month without getting sick of the atmosphere, the beer/wine, people, etc. Therefore, a club I've only been to once before is a catch, and a sure key to a fun night. I mean, what could possibly go wrong? I was there with a bunch of friends, they play electro/pop music, cheap wine, okay large crowd, two dance floors, nice people that work there, etc etc. I even made new friends there and on my way home. Yet, I didn't get that feeling I so easily got just a few months ago when going out. I tried dancing, but after a few songs even that seemed old and monotone, even if my movements weren't, and I had several different dance partners. This blows. That's happening more and more and more.
I don't even watch TV anymore, a few shows I download get to race across my eyes a few times a week. Movies, likewise. I used to be obsessed with movies! Like, a new one every other night. Now I can't even sit down long enough to enjoy it. Food is boring, unless it's really hott, or really spicy.
I have been painting though, and I will start sculpting in a little bit. That's all that's fun, now. Driving is fun, but my dad always gets home when it's pitch dark and all the other cars are out, so there's no point.
With art, it can always be created in different ways. No two paintings or sculptures look like the other, that's why I like it, and can sit down and enjoy it. Everything else...ugh. I like being in the presence of people, but don't get stimulated by conversation. That's why I like my dog, he doesn't talk, and I don't have to talk to him.
WHAT THE HELL!? This is not me!! It's like a part of me just went to sleep!
Looking forward to practical philosophy for spring term, maybe then I will understand the meaning of the ever so vague word stimulans.
This is how I feel, always (lately):
I want to feel like this again:
Näe, det här går inte, måste tjattra på engelska.
Right, so I stumbled across several thoughts concering stimulans, what it really means, or rather, what it truly means to me as an individual. I mean of course, look it up in the dictionary and you have a pretty good description, but words cannot capture feelings to their fullest, and it's like I have taken over the role of the dictionary, or at least the handicap of not being able to capture that specific feeling. Or maybe stimulans is a whole world of different feelings, broken down and put together into new puzzle pieces building up this whole phenomena.
I mean, take as an example last night. Right, so I went with around 15 friends to a club that I've only had the pleasure to dance in once before, so I was looking forward to seeing if it was just as good as that one last time. Yeah, I do have like 1, maybe 2 places where I can go at least twice a month without getting sick of the atmosphere, the beer/wine, people, etc. Therefore, a club I've only been to once before is a catch, and a sure key to a fun night. I mean, what could possibly go wrong? I was there with a bunch of friends, they play electro/pop music, cheap wine, okay large crowd, two dance floors, nice people that work there, etc etc. I even made new friends there and on my way home. Yet, I didn't get that feeling I so easily got just a few months ago when going out. I tried dancing, but after a few songs even that seemed old and monotone, even if my movements weren't, and I had several different dance partners. This blows. That's happening more and more and more.
I don't even watch TV anymore, a few shows I download get to race across my eyes a few times a week. Movies, likewise. I used to be obsessed with movies! Like, a new one every other night. Now I can't even sit down long enough to enjoy it. Food is boring, unless it's really hott, or really spicy.
I have been painting though, and I will start sculpting in a little bit. That's all that's fun, now. Driving is fun, but my dad always gets home when it's pitch dark and all the other cars are out, so there's no point.
With art, it can always be created in different ways. No two paintings or sculptures look like the other, that's why I like it, and can sit down and enjoy it. Everything else...ugh. I like being in the presence of people, but don't get stimulated by conversation. That's why I like my dog, he doesn't talk, and I don't have to talk to him.
WHAT THE HELL!? This is not me!! It's like a part of me just went to sleep!
Looking forward to practical philosophy for spring term, maybe then I will understand the meaning of the ever so vague word stimulans.
This is how I feel, always (lately):
I want to feel like this again:
walking in winter wonderland
Min blogg...
Min blogg...ja, min blogg...vad kommer att bli av denna sak? Så värdelös, så...tråkig, så tjurig. Hmph.
Var på avskedsfika hos min kära vän Disa som flyttar till Frankrike i några månader...det är nog det mest intressanta jag någonsing skrivit här.
Jag avslutar inlägget med en bild. Jag är på detta humör, och har varit nu, rätt länge.
Var på avskedsfika hos min kära vän Disa som flyttar till Frankrike i några månader...det är nog det mest intressanta jag någonsing skrivit här.
Jag avslutar inlägget med en bild. Jag är på detta humör, och har varit nu, rätt länge.
EEeewww!!
YUMMY:
Quit Smoking - Funny home videos are a click away
(http://www.metacafe.com/watch/756818/quit_smoking/)
Heja Sara, heja Sara!!
Har inte rökt (med undantag för 2-3 cigg nån kväll) på nästan 3 månader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
MMhhhMM!
Quit Smoking - Funny home videos are a click away
(http://www.metacafe.com/watch/756818/quit_smoking/)
Heja Sara, heja Sara!!
Har inte rökt (med undantag för 2-3 cigg nån kväll) på nästan 3 månader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
MMhhhMM!
Cykla i regnet?
Det var ett tag sen jag drog upp en sida på den här bloggen, men nu är jag laddad och fett på att börja skriva igen lite då och då, med en ny laptop under min makt, som har...drumrolls....ett svenskt tangentbord!! Bland annat, alltså.
Klockan är över 12 på eftermiddagen och jag har fortfarande varken duschat, käkat lunch, promenerat med hunden, eller plockat upp i mitt rum. Grejjen är att när man vaknar efter en god, lång natts sömn för att förväntansfullt kika ut genom fönstret för det vackra sommarvädret och sen möts med ett grått skynke av moln och atmosfärstårar förblir det psykiska i ett jävligt segt stadium medan omvärlden förtsätter att driva på efter klockornas slag. Jag har egentligen en massa att göra idag, bland annat att cykla förbi Danderyds sjukhus för att hämta upp lite brukvaropapper, och med det vackra regnet kommer mina lungor att älska mig. Har åtminstonde inte sugit nikotin än, och igår blev det enbart en cancerrulle.
Tror faktiskt jag väntar någon timme till innan jag beger mig ut...vill ju undvika att ta bussen, cykla är mycket mer praktiskt, och bekvämare, hunden kanske har lust att blöta tassarna en liten stund, fördriva tiden lite.
Jag sjunger Janis Joplins "Summertime" på Anchor bars karaoke ^^
Skön kväll det var!
Klockan är över 12 på eftermiddagen och jag har fortfarande varken duschat, käkat lunch, promenerat med hunden, eller plockat upp i mitt rum. Grejjen är att när man vaknar efter en god, lång natts sömn för att förväntansfullt kika ut genom fönstret för det vackra sommarvädret och sen möts med ett grått skynke av moln och atmosfärstårar förblir det psykiska i ett jävligt segt stadium medan omvärlden förtsätter att driva på efter klockornas slag. Jag har egentligen en massa att göra idag, bland annat att cykla förbi Danderyds sjukhus för att hämta upp lite brukvaropapper, och med det vackra regnet kommer mina lungor att älska mig. Har åtminstonde inte sugit nikotin än, och igår blev det enbart en cancerrulle.
Tror faktiskt jag väntar någon timme till innan jag beger mig ut...vill ju undvika att ta bussen, cykla är mycket mer praktiskt, och bekvämare, hunden kanske har lust att blöta tassarna en liten stund, fördriva tiden lite.
Jag sjunger Janis Joplins "Summertime" på Anchor bars karaoke ^^
Skön kväll det var!
Fågeln i buren.
Helt sjukt vilka bisarra saker man kan komma fram till. ORKA.
Det spelar ingen roll om jag kör den här "dejta enbart snälla killar"-grejjer, för det funkar aldrig ändå.
Jag ska inte ha pojkvän, ingen kan hantera mig, och visst, jag är lycklig över det nu, då jag anser att singellivet är mycket mer spännande och bekväm, men vad händer om säg 20 år egentligen? Fortsätter jag med den här inställningen kanske det bara blir jag och mina växter. Visst låter det underbart, att kunna måla och skriva och tänka ifred, att ha en oändlig atmosfär som ej störs av alla komplikationer som relationer drar med sig, MEN, alla mina vänner kommer nog ha familj osv, DE kommer ha egna liv och inte vilja träffa mig för en fik någon gång i veckan. Krogen kommer nog inte vara den mest passande umgängsställe för en 40-åring, och att ha en massa ragg kanske inte förekommer så mycket under den åldern.
Jag kanske "mognar" till om det här, inser att "Sara, det GÅR faktiskt att ha relationer." Men just nu är det iinnnteee så aktuellt.
Jag är som en fågel som min mamma brukar uttrycka det, att fånga mig och sätta mig i en bur är ju helt meningslöst, jag måste få flyga i det fria.
Och nej, det här är ingen nego inställning, tvärtom!
Vi hade vår studentskiva igår, och här är en bild när jag slickar fittan!
Hahaha, jag var tvungen att säga det X'D
Det spelar ingen roll om jag kör den här "dejta enbart snälla killar"-grejjer, för det funkar aldrig ändå.
Jag ska inte ha pojkvän, ingen kan hantera mig, och visst, jag är lycklig över det nu, då jag anser att singellivet är mycket mer spännande och bekväm, men vad händer om säg 20 år egentligen? Fortsätter jag med den här inställningen kanske det bara blir jag och mina växter. Visst låter det underbart, att kunna måla och skriva och tänka ifred, att ha en oändlig atmosfär som ej störs av alla komplikationer som relationer drar med sig, MEN, alla mina vänner kommer nog ha familj osv, DE kommer ha egna liv och inte vilja träffa mig för en fik någon gång i veckan. Krogen kommer nog inte vara den mest passande umgängsställe för en 40-åring, och att ha en massa ragg kanske inte förekommer så mycket under den åldern.
Jag kanske "mognar" till om det här, inser att "Sara, det GÅR faktiskt att ha relationer." Men just nu är det iinnnteee så aktuellt.
Jag är som en fågel som min mamma brukar uttrycka det, att fånga mig och sätta mig i en bur är ju helt meningslöst, jag måste få flyga i det fria.
Och nej, det här är ingen nego inställning, tvärtom!
Vi hade vår studentskiva igår, och här är en bild när jag slickar fittan!
Hahaha, jag var tvungen att säga det X'D
Courage.
Sometimes, you've got to let a person go.
