paz

Jag hatar att man har förmågan till att få ett bra resultat utav saker, men energin till att åstadkomma detta är verkligen på en låg nivå. Vart har min motivation tagit vägen? Så mycket potential, men ändå kastar man bort det hur enkelt som helst.

Tänk om jag skulle kunna börja skriva igen. Att bränna ner ord på papper men så mjukt att lågorna upphör till harmoniska melodier. Att vandra i min värld av ordlekar och tysta symfonier. Värför lägger jag undan detta frö som jag så länge sått och vårdat ömt? Nu fryser den i kylans gränd medans jag finner migsjälv stirrande på den från mitt varma fönster och täcke av gardiner. I vinterns frost ligger den inkuberad som för att få födas på nytt och växa till den mäktiga blomman som jag kallar kärlek. För poesi är kärlek, kärlek är en konst ,och konst...konst är dit vi alla drömmer oss bort.

Så värför når jag inte fram? Det här är ingen matematisk formel som oändligt många gånger drivit forskare till sin grav, det är inget berg som kastat starka armar ner i havs. Det är att se in i sig själv. Det är vad vi bär som närmast, men värför då så svårt att nå?

Vad skriver jag egentligen? Hur många har inte innan mig frågat sig denna fråga av blasfemi?

Värför ens oroa sig över nått som inte ens är där?

I really, really should be writing this in Swedish, but as it is MY blog, and private as of now, I find comfort in writing in the language that about 70% appears in my thoughts. Though, if the decision comes to making this somewhat official, that meaning a possible handful of friends, perhaps a few more, it would make more sense continuing this on in the Swedish language, hence the thoughts I have about my friends here come hand in hand with that language, since it is the one spoken between us all. But, for now, I leave that decision for future deliberating, and will write till my fingertops rather than hitting a warm keyboard guide themselves to other pleasures, such as painting, or holding a cigarette.


PAZ means peace in Spanish, if anyone was wondering, cuz you see, I do have imaginary friends who all read this shit, hehe.

Paz holds a lot of strength, and if anyone were to admit it, it is the only thing we would be able to find comfort in at our very worst, once we've hit rock bottom and cannot possibly lift ourselves up. I sound all religious and whatnot, but what I say holds truth, it's one of the few truths that I follow, the art of loving. Because that is just the meaning of this word. But alas, we all are born out of nature, and nature has its ways of slapping us in the face. In all honestly, all the times we've abused the power of nature cannot even weigh up the times it's hit us back in the ass, but that's not the point. One of the obstacles holding us back from embracing peace is our PRIDE. Our fucking pride, fucking unbelievable. Of course, I fall victim to this as well, as I stated, I am also a child of nature. The road is long, crooked, steep, whatever, I can find tons of excuses to hold on to my pride. Just like everybody else. There are a few truly goodnatured people in this world, a very small amount. There will probably never be a time on this earth that we all can just hold hands and forget about pride.

That description is pretty vague, I apologize, I just don't feel the need to get in depth about the definition of peace. Just a few points..


Anyways, first blog entry, done.