paz

Jag hatar att man har förmågan till att få ett bra resultat utav saker, men energin till att åstadkomma detta är verkligen på en låg nivå. Vart har min motivation tagit vägen? Så mycket potential, men ändå kastar man bort det hur enkelt som helst.

Tänk om jag skulle kunna börja skriva igen. Att bränna ner ord på papper men så mjukt att lågorna upphör till harmoniska melodier. Att vandra i min värld av ordlekar och tysta symfonier. Värför lägger jag undan detta frö som jag så länge sått och vårdat ömt? Nu fryser den i kylans gränd medans jag finner migsjälv stirrande på den från mitt varma fönster och täcke av gardiner. I vinterns frost ligger den inkuberad som för att få födas på nytt och växa till den mäktiga blomman som jag kallar kärlek. För poesi är kärlek, kärlek är en konst ,och konst...konst är dit vi alla drömmer oss bort.

Så värför når jag inte fram? Det här är ingen matematisk formel som oändligt många gånger drivit forskare till sin grav, det är inget berg som kastat starka armar ner i havs. Det är att se in i sig själv. Det är vad vi bär som närmast, men värför då så svårt att nå?

Vad skriver jag egentligen? Hur många har inte innan mig frågat sig denna fråga av blasfemi?

Värför ens oroa sig över nått som inte ens är där?