What have I done?
The past months have just flown by. I'm a bird constantly in motion, flowing through life in a fast-paced mode only stopping for those few moments that take me by surprise. I'm surrounded by joyful people, people that shine through the grey skies and rainy days of spring. I've worked night and day, and these past few weeks I've completely just focused on myself and my own wishes, now that work is at a much slower pace. School is not much for stimulation, but it hasn't really been for a while. Hopefully I'll choose some semi-hard courses for fall semester, so my brain doesn't fall asleep during the weekdays.. As for everything else, well, let's just say I'm taking it one day at a time.
How love changes a person
It's crazy and cliché, but honestly, love has changed me.
I'm not talking about a 180 degree turn of the person I was, but my thoughts and decisions have changed a bit in their directions, thus leading my daily life in a much more positive path than if I'd been alone for that walk.
Though it has been 9 months, I still have the same strong newly in love-feeling, and I can feel it growing even stronger with each moment, up or down, that we share.
It feels as if we've just met 3 months ago, the usual end-point of the whole honey-moon state in a relationship, but at the same time there's that underlying comfort and calm that comes from knowing a person for years.
I'm sure we've achieved this knowledge of each others persona by being together almost everyday, and if not physically breathing the same air in the room, at least communicating in one way or another, just somehow, being there with each other.
Just the thought of him puts a light through my thoughts even at my darkest moments. I have never once thought of him and felt a even the slightest hurt, a feeling that many, if not most, other people in my surroundings have been able to achieve.
My rock, my hope, my source for motivation and power, he is truly a man capable of bringing the best out of me.
And the best part of it all, never once has he let me down. I may not always have the mental capacity to be there for him, but he truly puts in all the effort he can into helping me through anything, even when he has the world on his shoulders.
I will cite what many have told me for the past 9 months: "Sara, you are glowing. It's because you are in love."
And all I can do is give them the biggest smile in the universe!
California dreaming
Wishing I was in Santa Barbara right now..
I'm in other words stuck in an ice-cold Stockholm. Could be worse though, I guess I could be stuck in Alaska, which I'm not!
I'm in other words stuck in an ice-cold Stockholm. Could be worse though, I guess I could be stuck in Alaska, which I'm not!
happy new years!
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!
Stimulans?
Har jag tappat greppet kring detta fenomen? Det har pågått nu alldeles för länge att jag inte får den stimulans som jag vanligtvis erhåller allt från vardagliga rutinsysslor till extravaganta utgångar och kompis get togethers.
Näe, det här går inte, måste tjattra på engelska.
Right, so I stumbled across several thoughts concering stimulans, what it really means, or rather, what it truly means to me as an individual. I mean of course, look it up in the dictionary and you have a pretty good description, but words cannot capture feelings to their fullest, and it's like I have taken over the role of the dictionary, or at least the handicap of not being able to capture that specific feeling. Or maybe stimulans is a whole world of different feelings, broken down and put together into new puzzle pieces building up this whole phenomena.
I mean, take as an example last night. Right, so I went with around 15 friends to a club that I've only had the pleasure to dance in once before, so I was looking forward to seeing if it was just as good as that one last time. Yeah, I do have like 1, maybe 2 places where I can go at least twice a month without getting sick of the atmosphere, the beer/wine, people, etc. Therefore, a club I've only been to once before is a catch, and a sure key to a fun night. I mean, what could possibly go wrong? I was there with a bunch of friends, they play electro/pop music, cheap wine, okay large crowd, two dance floors, nice people that work there, etc etc. I even made new friends there and on my way home. Yet, I didn't get that feeling I so easily got just a few months ago when going out. I tried dancing, but after a few songs even that seemed old and monotone, even if my movements weren't, and I had several different dance partners. This blows. That's happening more and more and more.
I don't even watch TV anymore, a few shows I download get to race across my eyes a few times a week. Movies, likewise. I used to be obsessed with movies! Like, a new one every other night. Now I can't even sit down long enough to enjoy it. Food is boring, unless it's really hott, or really spicy.
I have been painting though, and I will start sculpting in a little bit. That's all that's fun, now. Driving is fun, but my dad always gets home when it's pitch dark and all the other cars are out, so there's no point.
With art, it can always be created in different ways. No two paintings or sculptures look like the other, that's why I like it, and can sit down and enjoy it. Everything else...ugh. I like being in the presence of people, but don't get stimulated by conversation. That's why I like my dog, he doesn't talk, and I don't have to talk to him.
WHAT THE HELL!? This is not me!! It's like a part of me just went to sleep!
Looking forward to practical philosophy for spring term, maybe then I will understand the meaning of the ever so vague word stimulans.
This is how I feel, always (lately):
I want to feel like this again:
Näe, det här går inte, måste tjattra på engelska.
Right, so I stumbled across several thoughts concering stimulans, what it really means, or rather, what it truly means to me as an individual. I mean of course, look it up in the dictionary and you have a pretty good description, but words cannot capture feelings to their fullest, and it's like I have taken over the role of the dictionary, or at least the handicap of not being able to capture that specific feeling. Or maybe stimulans is a whole world of different feelings, broken down and put together into new puzzle pieces building up this whole phenomena.
I mean, take as an example last night. Right, so I went with around 15 friends to a club that I've only had the pleasure to dance in once before, so I was looking forward to seeing if it was just as good as that one last time. Yeah, I do have like 1, maybe 2 places where I can go at least twice a month without getting sick of the atmosphere, the beer/wine, people, etc. Therefore, a club I've only been to once before is a catch, and a sure key to a fun night. I mean, what could possibly go wrong? I was there with a bunch of friends, they play electro/pop music, cheap wine, okay large crowd, two dance floors, nice people that work there, etc etc. I even made new friends there and on my way home. Yet, I didn't get that feeling I so easily got just a few months ago when going out. I tried dancing, but after a few songs even that seemed old and monotone, even if my movements weren't, and I had several different dance partners. This blows. That's happening more and more and more.
I don't even watch TV anymore, a few shows I download get to race across my eyes a few times a week. Movies, likewise. I used to be obsessed with movies! Like, a new one every other night. Now I can't even sit down long enough to enjoy it. Food is boring, unless it's really hott, or really spicy.
I have been painting though, and I will start sculpting in a little bit. That's all that's fun, now. Driving is fun, but my dad always gets home when it's pitch dark and all the other cars are out, so there's no point.
With art, it can always be created in different ways. No two paintings or sculptures look like the other, that's why I like it, and can sit down and enjoy it. Everything else...ugh. I like being in the presence of people, but don't get stimulated by conversation. That's why I like my dog, he doesn't talk, and I don't have to talk to him.
WHAT THE HELL!? This is not me!! It's like a part of me just went to sleep!
Looking forward to practical philosophy for spring term, maybe then I will understand the meaning of the ever so vague word stimulans.
This is how I feel, always (lately):
I want to feel like this again:
walking in winter wonderland
ont i ögat
it hurts so much to hold back the tears, and I hold them back, because I don't know why they are here
klockan slår, tiden går
hur gör man?
går in. kall och grå från att vänta in förseningen. grön från nervösitet. vit av skräck. blå av sorg. svart.
går ut. röd av ilska.
hur bär man sig åt?
går in. kall och grå från att vänta in förseningen. grön från nervösitet. vit av skräck. blå av sorg. svart.
går ut. röd av ilska.
hur bär man sig åt?
kärlek
Billddzz!
Tänkte..för att spiffa upp min blogg lite, och göra den roligare att titta på för mina kära blinda läsare, ska jag lägga upp lite mer bilder. För sånt är ju kul!
Min hund tycker om att hänga.
Så här ser han väl ut annars, lite smått berusad sådär, som alla hundar brukar vara.
Hope you enjoyed!
Min hund tycker om att hänga.
Så här ser han väl ut annars, lite smått berusad sådär, som alla hundar brukar vara.
Hope you enjoyed!
Min blogg...
Min blogg...ja, min blogg...vad kommer att bli av denna sak? Så värdelös, så...tråkig, så tjurig. Hmph.
Var på avskedsfika hos min kära vän Disa som flyttar till Frankrike i några månader...det är nog det mest intressanta jag någonsing skrivit här.
Jag avslutar inlägget med en bild. Jag är på detta humör, och har varit nu, rätt länge.
Var på avskedsfika hos min kära vän Disa som flyttar till Frankrike i några månader...det är nog det mest intressanta jag någonsing skrivit här.
Jag avslutar inlägget med en bild. Jag är på detta humör, och har varit nu, rätt länge.
EEeewww!!
YUMMY:
Quit Smoking - Funny home videos are a click away
(http://www.metacafe.com/watch/756818/quit_smoking/)
Heja Sara, heja Sara!!
Har inte rökt (med undantag för 2-3 cigg nån kväll) på nästan 3 månader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
MMhhhMM!
Quit Smoking - Funny home videos are a click away
(http://www.metacafe.com/watch/756818/quit_smoking/)
Heja Sara, heja Sara!!
Har inte rökt (med undantag för 2-3 cigg nån kväll) på nästan 3 månader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
MMhhhMM!
Gråa duvor
Grått har liksom aldrig riktigt varit min grej. Det ska vara färg, och ibland kontrasten eller sleek-heten av svart, men inte grått, och nästan aldrig vitt (vitt e fint bara passar inte på mig-jag är helt enkelt inte van.) Grått har jag verkligen prövat med, i alla former: jacka, skor, väska, tröjor, byxor, you name it! Häromdagen försökte ja även ha på mig gråa strumpor som gick upp till låren men ICKE! Det berodde mest på att de satt utanpå strumpbyxor och gled darför sakta nedåt och jag var tvungen att dra upp de gång på gång.
Nej, jag får gå som ett bär bland alla duvor i staden, jag vill ha kul när jag klär mig, känna mig kul, och bara känna att mina kläder är uppfriskande och inte neddämpande. Ya know?!
Färglatt!
Färgglad på kroppen!
Färgglatt hår!
Färg och svart!
Exempel på dåligt färglatt!
Cykla i regnet?
Det var ett tag sen jag drog upp en sida på den här bloggen, men nu är jag laddad och fett på att börja skriva igen lite då och då, med en ny laptop under min makt, som har...drumrolls....ett svenskt tangentbord!! Bland annat, alltså.
Klockan är över 12 på eftermiddagen och jag har fortfarande varken duschat, käkat lunch, promenerat med hunden, eller plockat upp i mitt rum. Grejjen är att när man vaknar efter en god, lång natts sömn för att förväntansfullt kika ut genom fönstret för det vackra sommarvädret och sen möts med ett grått skynke av moln och atmosfärstårar förblir det psykiska i ett jävligt segt stadium medan omvärlden förtsätter att driva på efter klockornas slag. Jag har egentligen en massa att göra idag, bland annat att cykla förbi Danderyds sjukhus för att hämta upp lite brukvaropapper, och med det vackra regnet kommer mina lungor att älska mig. Har åtminstonde inte sugit nikotin än, och igår blev det enbart en cancerrulle.
Tror faktiskt jag väntar någon timme till innan jag beger mig ut...vill ju undvika att ta bussen, cykla är mycket mer praktiskt, och bekvämare, hunden kanske har lust att blöta tassarna en liten stund, fördriva tiden lite.
Jag sjunger Janis Joplins "Summertime" på Anchor bars karaoke ^^
Skön kväll det var!
Klockan är över 12 på eftermiddagen och jag har fortfarande varken duschat, käkat lunch, promenerat med hunden, eller plockat upp i mitt rum. Grejjen är att när man vaknar efter en god, lång natts sömn för att förväntansfullt kika ut genom fönstret för det vackra sommarvädret och sen möts med ett grått skynke av moln och atmosfärstårar förblir det psykiska i ett jävligt segt stadium medan omvärlden förtsätter att driva på efter klockornas slag. Jag har egentligen en massa att göra idag, bland annat att cykla förbi Danderyds sjukhus för att hämta upp lite brukvaropapper, och med det vackra regnet kommer mina lungor att älska mig. Har åtminstonde inte sugit nikotin än, och igår blev det enbart en cancerrulle.
Tror faktiskt jag väntar någon timme till innan jag beger mig ut...vill ju undvika att ta bussen, cykla är mycket mer praktiskt, och bekvämare, hunden kanske har lust att blöta tassarna en liten stund, fördriva tiden lite.
Jag sjunger Janis Joplins "Summertime" på Anchor bars karaoke ^^
Skön kväll det var!
Kunskapen har nått mig, och systemet har tappat bort mig.
Hur en vuxen som har tagit på sig ansvaret för andra i behov av vägledning
inte fullföljer sin plikt och lämnar oss i skitet förstår jag inte.
Är det svårt att fatta att jag behöver hjälp? Att jag är vilse i denna nya värld
och håller ständigt på att lära mig hur saker och ting fungerar borde få er att
förstå att ni som lärare spelar en sån stor jävla roll för min framtid.
Hur gör jag nu när ni utan respekt stängt dörren för mig och totalt skitit i
att ta hand om det ni lovat mig?
Varför ska jag behöva bära denna ångest och stress som leder mitt liv i en
berg och dalbana. Varför ska jag inte få en chans som alla andra, jag är trots
allt född här, jag har väl samma rättigheter och behov? Vad gör mig mindre värdig
egentligen som leder er att inte ta hänsyn till att hjälpa mig när jag verkligen
har noll koll över läget, och de jag frågar också har noll koll just vid det
tillfället som jag frågar. Vart ska jag vända mig till om ni, ni som är lärarna,
som ska ge oss den kunskap och vägledning vi behöver i livet, om inte ens ni
hjälper mig med ett jävla piss.
Jag är så trött. Igår var jag nära att svimma men satte mig när allt blev vitt.
Imorse kunde jag nästan inte komma ur min säng för mitt blodsocker var så lågt.
Igår kunde jag inte äta lunch för jag hann inte, jag kom hem sent på kvällen,
direkt från skolan. Så har det varit i flera månader nu. Jag sa upp mig från mitt
jobb för att jag var ständigt sjuk och hade inte tid.
Jag kommer förbli i mörkret precis som så många är just nu.
Jag kommer bli en av de, jag som faktiskt har kvar min gnista, men till slut
kommer även den att slockna. Nej, jag vill inte att ni ska få skuldkänslor, nu
är det för sent, det blir bara onödigt. Vad ska jag göra åt saken? Hålla ut och
kämpa ännu mer för att det ska bli samma sak igen? Jag är faktiskt osäker om
jag kommer orka med det ännu mer, om det ändå inte kommer att leda någonstans.
inte fullföljer sin plikt och lämnar oss i skitet förstår jag inte.
Är det svårt att fatta att jag behöver hjälp? Att jag är vilse i denna nya värld
och håller ständigt på att lära mig hur saker och ting fungerar borde få er att
förstå att ni som lärare spelar en sån stor jävla roll för min framtid.
Hur gör jag nu när ni utan respekt stängt dörren för mig och totalt skitit i
att ta hand om det ni lovat mig?
Varför ska jag behöva bära denna ångest och stress som leder mitt liv i en
berg och dalbana. Varför ska jag inte få en chans som alla andra, jag är trots
allt född här, jag har väl samma rättigheter och behov? Vad gör mig mindre värdig
egentligen som leder er att inte ta hänsyn till att hjälpa mig när jag verkligen
har noll koll över läget, och de jag frågar också har noll koll just vid det
tillfället som jag frågar. Vart ska jag vända mig till om ni, ni som är lärarna,
som ska ge oss den kunskap och vägledning vi behöver i livet, om inte ens ni
hjälper mig med ett jävla piss.
Jag är så trött. Igår var jag nära att svimma men satte mig när allt blev vitt.
Imorse kunde jag nästan inte komma ur min säng för mitt blodsocker var så lågt.
Igår kunde jag inte äta lunch för jag hann inte, jag kom hem sent på kvällen,
direkt från skolan. Så har det varit i flera månader nu. Jag sa upp mig från mitt
jobb för att jag var ständigt sjuk och hade inte tid.
Jag kommer förbli i mörkret precis som så många är just nu.
Jag kommer bli en av de, jag som faktiskt har kvar min gnista, men till slut
kommer även den att slockna. Nej, jag vill inte att ni ska få skuldkänslor, nu
är det för sent, det blir bara onödigt. Vad ska jag göra åt saken? Hålla ut och
kämpa ännu mer för att det ska bli samma sak igen? Jag är faktiskt osäker om
jag kommer orka med det ännu mer, om det ändå inte kommer att leda någonstans.
